Gunvor föddes i ett konstintresserat hem, men hade inga förebilder i form av närstående konstnärer – föräldrarna var banktjänstemän. Konstnärsbanan lockade dock starkare än teoretiska studier. För att komma in på Konstfack behövdes praktik. Den skaffade hon hos Lena Larsson och Astrid Sampe, NK Bo, NK Textilkammare. 1952 kunde hon sedan börja på textillinjen på Konstfack. Där gick hon för Barbro Nilsson, Ann Marie Forsberg, Fritz Sjöström, m. fl.
Mitt i studierna gifte hon sig med Rolf, blev så småningom trebarnsmamma och lät karriären vila. 1960 flyttade familjen in i en gammal villa på Tattbyvägen i Saltsjöbaden. Omgivningarna var en anledning till att flytta just dit och har varit en ständig inspiration: vattnet, skogen och bygden.
Gunvor var alltid mycket aktiv i föreningslivet. Engagemanget i lokala föreningar, som Föräldraföreningen, Tennisklubben och Slalomklubben ledde också till en ström av affischer, teckningar, emblem och vinjetter.
Kyrkan var alltid viktig, både som bas för att brottas med livets stora frågor och som socialt sammanhang. Gunvor sjöng i kyrkokören i 40 år, satt i kyrkoråd och kyrkofullmäktige, blev så småningom hederskyrkvärd. Tidigt kom kyrkan att inte bara inspirera till konst utan också efterfråga Gunvors arbeten. Hon broderade – och reparerade – textilier, som nattvardstyg, antependier och stolor. Hon gjorde kyrkans affischer, linoleumsnitt som trycktes för hand och där den aktuella informationen textades för hand. Genom åren blev det också otaliga teckningar i församlingsbladet.
Under 60-talet kunde hon börja måla allt mer då barnen ett efter ett börjat skolan. Från att tidigare ha lagt fokus på textil och teckning fann hon att bildkonsten var hennes medium. Mot slutet av 60-talet målade hon inte bara akvarell, utan även olja. Deltagande i en samlingsutställning 1969 på Bengt Nordéns Konstnärshuset i Neglinge gav näring åt en yrkesidentitet som konstnär. Snart var det dags för en separatutställning, som följdes av en räcka nya utställningar, mest i Saltsjöbaden och Stockholmsområdet, fram till millennieskiftet. Alltid var hennes dikt Ljuset med, som programförklaring.
Skärgården, den älskade, bjöd på rika ljusväxlingar, från glittrande solgator och åskvädersdramatik till ”konturupplösande dis”.
Men konstnärskapet kom också att följa tydligare i spåren av Konstfack och inriktningen mot inredning. 1970 fick Gunvor i uppdrag att färgsätta nya biblioteket i Saltsjöbaden. Nästa steg blev totalinredning av vårt nya församlingshem, invigt 1971. Det ledde i sin tur vidare till ytterligare inredningsuppdrag från Nacka församling – och en del privatpersoner och företag.
I målandet var det ljuset – och sökandet efter det vackra, även i det dramatiska. Skärgården, bygden, Medelhavet, Gotland, England och Wales, alla bjöd de på sitt ljus, sina färger och former. Så här säger hon själv om sina konstnärliga ideal:
Det är inte platsen som jag vill dokumentera, utan platsen som en bild för vad den representerar. Kanske i ett visst ljus; en viss årstid med särprägel. ’Konstnärlig frihet’ kallas det när träd flyttas, störande faktorer lämnas utanför, till fromma för bildkompositionen.
Ett vatten och en ö är kanske mer än en speciell plats. Det kan vara en stillhet som beskrivs. Det kan vara ljusets påverkan en speciell stund. Det kan vara lyckan – lyckan att finnas just här – just nu.
Medlet att nå det eftertraktade uttrycket, kallas det teknik? Att söka sig fram, inte bara avbilda…
Samtidigt fanns en brottning, både med egen självkritik och konstvärldens strömningar – föreställande bildkonst och skönhet var inte direkt den konstnärliga framkanten på 70-talet. Här blev en separatutställning 1975 på Gallerie Vallombreuse i Biarritz och den franska pressens recensioner ett viktigt stöd. Självförtroendet bidrog till uppdrag för utsmyckning av Landstingets lokaler.
I kyrkans närhet fanns också sceniska aktiviteter. Gunvor bidrog genom åren med dräkter och råd till kyrkospel och när större satsningar, som musikalen Jesus Christ Superstar, uppfördes med Dagny Kronlund som regissör i Uppenbarelsekyrkan, Skeppsholmskyrkan och Klara kyrka, gjorde hon dekoren. Ett krönikespel i Uppenbarelsekyrkan krävde dräkter utifrån idén att ljuset riktas mot ”aktuell” profet på väggen och sedan neråt, där den levande gestalten, identisk i dräkt, hår och skägg, började agera. Därefter gjorde Gunvor även dräkter och dekor till krönikespel i Nacka kyrka.
Porträttering hade alltid fascinerat henne. Att teckna och måla av familjen låg nära till hands. Med tiden blev det också porträttuppdrag från privatpersoner och från församlingar – kyrkoherdeporträtt för Saltsjöbadens och Kungsholms församlingar. Att fånga gestalter – människor och djur – i vila och rörelse kom att bli ett växande inslag.
Ny orgel med ny front och högtalare i Uppenbarelsekyrkan på 80-talet blev början på ett nytt äventyr: från textilare och bildkonstnär till orgelmålare. Walter Thür, orgelbyggaren, sökte fortsatt samarbete. Bollmoradalens kyrka fick en stor orgel – 5,5 m hög och djup och 4,4 m bred. Varenda yta – fasad och sidor – grunderades, laserades och dekormålades – måleri på höjden!
Fler orglar följde. Skogsö kapell förnyade sin interiör från att vara gravkapell med takmålning av Filip Månsson. Där var det inte bara orgeln. Även en ny lös altarfront, liten predikstol, vigselpall och dopfunt snickrade och målade Gunvor, med inspiration från takdekoren. Den S:a Ceciliagestalt (kyrkomusikens skyddshelgon) hon skapade till orgeln finns nu även på två stipendier, Cervinstipendiet i Saltsjöbaden och Stockholms Stifts organistpris; båda utdelas årligen. Efter ombyggnad av kapellet återfinns nu Skogsöorgeln i Burträsks kapell. Ytterligare orgelfronter skapades till Teleborgs kyrka i Växjö stift, med motivet vinträdet, och Musikhögskolan, med motivet ”Jonathan Livingston Seagull”.
Konstnärsidentiteten ledde också vidare till medlemskap i Svenska Konstnärinnor och KRO, Konstnärernas RiksOrganisation. I KRO blev det lånefondskommittén (finansiering av konstnärers penningkrävande utställningsverk) och ateljégruppen. Hon kom också att sitta i Stockholms stads socialrotels inköpsnämnd. Föreningsmedverkan för konstnärers arbetsvillkor kändes meningsfullt, men också tidskrävande. Det kunde behövas koncentrerade målarimpulser och målarperionder. Lånet av Run-Jannes och Tuss stuga nära Bolsenasjön norr om Rom två somrar i början av 80-talet och kontakten med natur, arkitektur, människor och en annan färgskala och annat ljus ledde också till bestående målarimpulser och en delvis ny stil.
En del av de måleriidéerna kom också att utvecklas vidare i en helt annan miljö – Norrland. Gunvor hade lyckan att få disponera en underbar ateljé i Ricklundgården, Saxnäs, en gång med mygg!!, en gång då höstglöden sista veckan förvandlade naturen till hisnande färgupplevelser hon aldrig skulle glömma.
Alf Westelius